ame-lyn

Senaste inläggen

Av ame-lyn - 22 juni 2014 20:31

En av de dagar då jag inte ens vet vad jag känner. Frustrerad? Tom? Har ingen aning. En känsla av meningslöshet klöser inombords och jag känner mig rentutav förbannad utan större anledning. Grejen är att jag känner mig så trött mentalt att jag bara vill stänga av hela skiten och bara försvinna, orkar inte med det omgivande. Har märkt hur lätt jag blir väldigt trött psykiskt, känner mig fan efterbliven ibland. Och folk fattar inte varför jag är så irritabel, men det är oftast för att de klamsar in på mitt mentala space när jag behöver min ro och då orkar jag inte vara särskilt vänlig och jag kan inte heller försöka göra mig förståelig, för likväl känner jag mig missuppfattad. Kan märka när jag varit i en social situation relativt länge att mina tankar bara driver iväg och hur jag kopplar bort konversationen och försvinner, det blir för mycket, kan också hända när folk snackar om totalt meningslöst skit som inte på något sätt är givande överhuvudtaget, förutom deras tillfredställelse i att babbla endast för babblandets skull, klassikern. 

Är så jävla trött på allt, så ursäkta för en grinig ton. Jag vet inte vad jag borde vara, vad jag borde känna. Vill bara bort från min tillvaro, stänga av. Jag kan själv höra hopplösheten i mina skrivna ord, och ärligt talat, jag vet inte om de är dramatiserade eller genuina. Jag känner inte ens igen min egen röst i dem, har aldrig gjort. Jag är blank. 



   


                    


ANNONS
Av ame-lyn - 2 maj 2014 14:00

Det är dödstyst här, min övergivna plats, så jag skriver igen. Det är maj nu, helt otroligt. När jag längtade starkt till något när jag var liten, sa jag att det inte var förren i maj och juni, eftersom det är min tid på året. Det spelade ingen roll vilken tid på året det jag längtade efter var, det var alltid i maj och juni. Numera är det inte speciellt mycket som är i maj och juni längre, jag menar, tiden går fort ändå, så när jag får behålla en dag, göra något vettigt av den, så är jag glad. Nu när det är vår, kan jag mycket lätt göra det till något vemodigt och smärtsamt, men jag tänker inte göra det. Jag säger bara att det är vackert ute. Jag låter det vara.

Idag är jag ledig, så jag vill bara ha en skön trevlig dag. Jag vet inte om jag lyckas, trots allt finner jag mig vara deppig. Jag tänker som om jag inte har något liv, jag får försöka lämna det bakom. Vissa människor, är hopplösa, jag är en av dem. Jag går plötsligt omkring och saknar, vad jag inte borde sakna. Vad som på riktigt hör till dåtid, vad jag så väl kan känna är av det förflutna, inte något jag bör röra vid på detta aktiva sätt. Det är skamligt. Jag finner mig besatt av något jag trodde var förglömmet. Säg att det är det, jag är så bra på att lura mig själv, på att romantisera. Jag vet det själv, men ändå, jag kan inte låta bli, och det är så äkta. Jag får sluta med det här. Jag vill säga att det är ingenting värt, att det giver mig ingenting, men ändå får jag för mig att det kommer från mitt hjärta. Ni ska få höra en hemlighet, en underbar hemlighet jag precis kommit på; vad jag gör, det är att skapa, men då jag skapat det, finns det då? Nej, det finns ingenting. Inget av det finns, och det är vad jag gör, ägnar min själ åt nonsens. Det bidrar inte till något, eftersom det rentav är luft. Jag vill inte vara en irrationell, känslig, svag person, så anpassningsbar, och så lätt att vinna. Även om det möjligen kan finnas en viss positivitet i det, men jag antar att det är följden av en osäker person som varken kan tala om för världen eller inför henne själv vem hon är. Visst vill jag se till fakta, använda hjärnan. Jag kan spela inför mig själv, men jag blir trots allt aldrig nöjd. Herregud, jag spelar varje dag. Och vem talar jag med nu? Finns det en vettig ärlig person inom mig? Jag borde inte sitta här och tala i gåtor, det blir bara skitsnack. 




 

                  

ANNONS
Av ame-lyn - 23 mars 2014 14:20

                 

Av ame-lyn - 15 mars 2014 12:10

Här igen. Kan uppenbarligen inte sluta att återkomma, men jag gillar denna stund för mig själv. Försöker att hitta en hälsosam förhållningssätt till livet, genom att hitta en inre balans, men denna balans tycks dagligen störas. Jag undrar när smärta och nervositet kan lämna mig ifred för en dag, endast en dag, snälla. Jag säger inte att jag skulle känna mer smärta en någon annan. Vi alla försöker att leva våra liv så gott vi kan, såväl jag, om man bortser från min självdestruktivitet, som ju iofs är mitt verktyg att undankomma en inre smärta. Den existentiella. Vi alla har den, försök att ta livet av den, det går inte. Skjut i dig heroin, du kommer inte att lyckas. Vi alla har den eftersom det krävs smärta att växa, och livet innebär att växa i sin resa. Men fan ta min smärta och eviga nervositet. Jag tycks ha ett harhjärta som endast vill skutta iväg och neka varje jävla sekund av människans tid. Mitt hjärta är ett eget land. Det förbannar mig. Mina vingar är likt fågelns, jag vill endast flyga iväg. Men det finns inget palats sålänge det finns svärta i mitt hjärta. Jag är känslig och introvert och varje sår som uppstår i mitt försök till interaktion med yttre realiteter förvandlas till svärta inom mig, något så jävla fult som en svart massa som dränker min empati. Jag tycks inte kunna kanailsera allt genom mitt skrivande, och ordet och språket, känns så jävla platt. Åtminstone det talade. Det låter ungefär som jag är kvar i 7års ålder. Det går inte att resonera med mig. Och min självinsikt försvinner totalt i min irrationalitet. Jag är trött på min offerroll, men tycks aldrig komma ifrån den. Jag har ett offerlikt förhållande till verkligheten. Jag kan inte vara annat än betraktare. 

Det känns som att snart kommer något riktigt, riktigt dåligt att hända. Tillvaron är likt en tickande bomb och jag vandrar med blicken fäst i marken. Vad krävs det för att fylla mig? Jag vet inte. Verkligheten är något okänt. Visst jag ser den och i din betraktelse lever jag till och med i den. Men distansen känns oändlig. Verkligheten är ett hot och jag är er inget annat än patetisk. Vem tror jag att jag är? Jag vet inte. Jag erfar något mörkt jag inte kan förklara hur den finns för mig. Jag undrar så många gånger hur det känns att vara någon annan. Hur mycket skiljer våra världar åt? Hur influerande är mänsklighetens rötter i våra försök att leva? Haha tänk att hitta den geniala frågan att berika mitt liv genom att öppna upp för nya tankegångar, men har dock inte hittat den ännu. Jag vill bara hitta en gemenskap och leva i den, känna den. Jag orkar inte tänka mer, det blir bara för mycket. Det finns alltid mycket att fundera över. Man kan fundera livet ut. Snälla, gör inte det. Ni hör ju själva hur sjukigt det låter. 


                               


Av ame-lyn - 7 mars 2014 18:19

Det var längesedan jag var här, skrev här. Detta har varit ett större rum. Jag har istället skrivit för mig själv, till mig själv, på ett annat sätt än här. 

Det är gråmulet, som det varit länge nu, men jag har inget emot det. Jag fattar fortfarande inte vart allt tar vägen, vart jag tar vägen, men ja, jag lever. Inte fan vet jag hur, men jag utvecklas med, trots att jag inte har någon riktig kontakt med mig själv, för det kan jag knappast säga att jag har. Och därför blir min kontakt till yttre realiteter ett litet skämt. Men jag hänger med. Jag är patetisk som vanligt, men låt mig vara det. Låt mig fan bara vara, hur konstig du än finner mig. Backa, så att jag får andas. Haha, jag måste väl bara få existera? Nej det är ju bara jag som är överkänslig, inte sant? Men ett sår är ju fan ett sår. Känner att jag inte får leva ut mina känslor, så jag får väl skriva. Det är mitt uttryckssätt där jag känner att allt kommer till rätta. Dock skulle jag vilja slita något i bitar, skrika åt någon. Men jag känner mig alltid så fel så jag håller oftast käften så får världen leva sitt liv därute. Men det tar fan på mig. Intensiva känslor, men allt är endast tomt. Och en berörelse av något slag, går rakt in i mig. Det känns som att hela jävla världen kan se in i mig. Jag är för egocentrisk för mitt eget bästa, men ett sår är ju fan ett sår. Eller hur? Det kan inte jag rå för? 

Det är skönt att det är helg. Jag har tappat lusten till skolarbetet totalt och börjar komma efter igen. Jag vet vad jag borde, men praktiken är något annat. Jag känner en glöd till skrivandet och en känsla av att jag vill utvecklas, men inte inom skolans ramar. Det är bara ett "måste", iaf för nu. Ett grått jävla måste. Men bra saker kommer. Ska till Stockholm med klassen nästa vecka, där var det längesen jag var och jag längtar dit som fan. Skönt att få en annan luft att andas, känner mig instängd här. Och jag längtar efter en friskande frihet som jag inte vet hur den ser ut. Aa, nu orkar jag inte babbla mer, så sätter punkt. 


Kanske är inte livet något för alla, haha, fy fan vad kul. Det släppte mig nyss fri. 

 

 

                         





Av ame-lyn - 2 januari 2014 16:28

Allt känns fult och värdelöst, och hela livet blir becksvart. Hopp, viljestyrka är flera mil ifrån och allt av det känns så jävla sant. Regnet faller, vilket det har gjort hela dagen. Och jag är frustrerad, förbannad, sorgfull, grå och jag tycker synd om mig själv. Den som säger att jag ska rycka upp mig kommer att få en käftsmäll i någon form. Jag har ingen kraft just nu, jag vet inte om jag ska skrika eller gråta, jag gör inget av det. Jag söker inte efter något, jag behöver bara skriva. Fokusera på orden, meningarna. Jag vet inte vad jag gjort för fel, enligt mig har jag inte gjort något fel, jag har inte skadat någon på något sätt, åtminstone inte den senaste tiden, haha. Och jag är ärlig mot mig själv. Det måste jag vara, vart annars kommer jag? Här, finns ingen lögn, jag skriver det från mitt hjärta, och visst vi är flera i världen, men jag kan åtminstone säga att detta är sant för mig. Ändå trots att jag försöker, trots att jag är livrädd för att göra någon det minsta illa, känner jag mig som den sämsta människan. Jag känner känslan av att du hatar mig, att du inte vill ha något med mig att göra. Att jag förstör hela världen, att jag är anledningen till allt dåligt och jag hatar mig själv för det samtidigt blir jag förbannad på dig och sedan blir jag förvirrad, för kanske är jag det svarta hålet. Samtidigt kan jag hata mig själv för att jag kan älska så mycket, för då blir jag svag och jag känner mig överdrivet, fult och löjligt känslig och djup. Jag kan inte hitta ut på något sätt. Det är så jävla skönt att ge upp, för då behöver jag inte bli besviken igen, jag behöver inte förvänta mig något och jag behöver inte kämpa endast för att komma på mig med att falla. Det är så befriande att jag kan gråta, så sorgligt men härligt. Jag orkar helt enkelt inte ta tag i allt trassel som finns i mig, för vart fan ska jag börja?

Jag undrar, vad jag är för slags människa, jag kanske har penetrerat mig själv för mycket och analyserat sönder mig, men jag antar att jag liknar de flesta.  Haha men låt oss bara säga, att alla människor är småaktiga svaga svin när det kommer till kritan. Skit i all psykologi. Jag är på gött humör idag, är jag inte? Jag tror jag väljer att garva.


             

Av ame-lyn - 1 januari 2014 18:10

Det första inlägget detta år. En fortsättning eller en början? Både och. Vi kanske tänker extra på våra liv och försöker att få en bra och nyttig start. Mycket av det nyttiga och ansträngda som nyårslöfte har dock en benägenhet att skina starkare och starkare av sin frånvaro ju längre tiden går. Jag har inget löfte att hålla, jag ska leva, fortsätta med det jag gör, och göra lite mer. Jag ska nog inte ens skriva det. Endast försöka greppa dagen innan jag blir en fjäder i en bäck som flyter med. Jag ska göra dagen till min, året till mitt, på mitt egna sätt. Men inget specifikt vill jag hålla.

Jag sov länge idag, egentligen var min plan att komma upp tidigt, men jag var väck. Långt in i drömmar. Året för mig har börjat bra, varken dåligt eller fantastiskt. En händelse som fick mig att bli mycket chockad, dock. Reaktionen blev att jag flinade, inte för att det innebär glädje och positivitet just för min egen del dock. Jag flinade av chocken, men samtidigt är jag förvånadsvärt oberörd. Fast jag vet att på något sätt måste det beröra, det känns bara inte. Tiden går så fort. Jag är därborta, kanske hjälper det här mig att släppa taget. Jag är fortfarande därborta. Därborta, som betydde allt. Det gör den senaste tiden så meningslös, så obetydande. Tom. Blanka dagar som en bro till framtiden, och framtiden, lyckas aldrig komma. Men jag vill tro på att dagen är idag, och det är dags att ge den min närvaro. Det bästa jag kan göra är att släppa taget, för gör jag inte det, kommer jag att vandra på en bro i hela mitt jävla liv, och jag gråare. Drömmar förblir drömmar, och de blir allt mer avlägsna. Jag förstår det nu. Jag måste lita på mig själv och aldrig vara rädd för känslor, absolut inte för rädsla. Jag skulle gått vidare för längesedan. Det är bara liv.



                 

Av ame-lyn - 31 december 2013 16:17

Sitter här med en kopp kaffe, huvudvärk och ont i halsen, annars mår jag bra. År 2013 har varit ett bra år sammanfattat. Mycket dalar, intensiva känslor, mycket tankar. Men jag vet att jag bär med mig många fina minnen från året som gått, det finns många värdefulla stunder jag inte vill glömma, jag brukar ibland tänka tillbaka och bara njuta. Lite vemod infinner sig, men även hopp, livslust, som vissa dagar har en benägenhet att sakta förblekna.

Jag har inga förväntningar på år 2014, försöker inte att dela upp livet på det sättet, allt är ju en utveckling, en process. Det är hela grejen med livet. Sedan ska man självklart drömma, önska, hoppas och tro, det gör jag själv, mycket, ofta. Jag har alltid känt att det är en skitstor grej när klockan slår tolv på nyårsnatten, som att det är något magiskt med det. Idag känner jag inte riktigt så, men kan inte neka till att det fortfarande känns lite magiskt- och jag vill inte förlora den känslan. Jag är rädd att magin förbleknar i takt med att jag växer upp, det kanske låter sjukt fånigt för somliga, men det är en av mina rädslor. För barndomen var en magisk tid, åtminstone när jag ser tillbaka. Kanske är alla minnen magiska? Jag kan fortfarande känna magiska stunder, när jag minst anar kan den känslan infinna sig. Ibland infinner sig den i mitt medvetande först när jag minns tillbaka. Dock har högtider förlorat ganska mycket av den där speciella känslan, men dessa dagar bär fortfarande ett värde för mig.

Vad jag vill är att vara mer närvarande- och medveten. Leva, och inte älta oroa mig så jävla mycket. Klassiskt.

Hoppas på en riktigt bra kväll och natt, och på ett sjukt vackert år.  


Dream as you will live forever, live as you would die tomorrow



                    



       

Presentation

Fråga mig

86 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ ame-lyn med Blogkeen
Följ ame-lyn med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se